Varför började du forska?
Ultraljud har alltid fascinerat mig, jag jobbade med det på sjukhuset redan innan jag började plugga till civilingenjör och tänkte att jag efter utbildningen skulle jobba med ultraljud på något företag utomlands. Men så blev jag erbjuden möjligheten att börja som doktorand här på LTH och tackade ja eftersom institutionen här är den bästa i Sverige inom området. Jag kunde däremot ingenting om blodkärl men det var det forskningsområde som var ledigt.

Viktiga händelser
Jag har haft två lyckoskott, det första var att jag fick chansen att börja forska på ultraljud som jag är så fascinerad av och det andra är att vi lyckades mäta den längsgående rörelsen i blodkärlen, det var då allting lyfte.

Jag hade också lite tur. Jag var nämligen inte riktigt påläst i litteraturen och visste inte att det som jag försökte göra var ”omöjligt”. Andra hade provat och misslyckats. Hade jag varit påläst så hade jag kanske inte provat, men nu körde jag ovetandes på ändå för jag visste ju inte att det inte gick!

Vad är det bästa med att forska?
Att få jobba med utmanande problem. Och så är det samarbetet med kollegorna, både här på institutionen och universitet och de som vi samarbetar med i Italien och Japan. Att tillsammans försöka lösa något som ingen annan har gjort.

Vad har du uppnått om 10 år?
Då har vi en maskin som kan identifiera sammansättningen i kärlväggen, vi kan identifiera de olika beståndsdelarna. Jag tror absolut att det är möjligt tack vare samarbetet med kollegorna i Japan och Italien.