Vattenhallen Science Center

Denna bild är den första som offentliggjorts från världens största kartläggningsteleskop, VISTA (the Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy). Den visar upp den spektakulära Flamnebulosan, även känd som NGC 2024, ett område i stjärnbilden Orion där nya stjärnor håller på bildas.

Sedd i synligt ljus är nebulosans kärna helt dold bakom slöjor av stoft och damm, men i denna bild tagen av VISTA i infrarött ljus avslöjas en klunga av mycket unga stjärnor i nebulosans hjärta.

I vidvinkelbilden syns även reflektionsnebulosan NGC 2023, strax under bildens mitt, och den spöklika Hästhuvudnebulosan (Barnard 33) nedan till höger. Den ljusa blåaktiga stjärnan ovan till höger i bilden är en av de tre ljusa stjärnorna som utgör Orions bälte.

Bilden skapades av exponeringar genom filtren för J, H, och KS-banden, som alla bara släpper igenom kortvågigt infrarött ljus. Bilden, som visar ungefär hälften av VISTA:s synfält, är cirka 40 × 50 bågminuter. Den totala exponeringstiden var 14 minuter. 
 

Bild: Flamnebulosans dolda härd. Källa: ESO | J. Emerson | VISTA. Acknowledgment: Cambridge Astronomical Survey Unit.

Krabbnebulosan är resterna av en supernovaexplosion, på ett avstånd av ca 6000 ljusår. Den observerades för nästan 1000 år sedan, år 1054. Den innehåller en neutronstjärna nära dess centrum, som snurrar 30 gånger per sekund runt sin axel.

På bilden är det gröna ljuset huvudsakligen producerat av vätgasemission, från material som kastats ut av stjärnan som exploderade. Det blå ljuset har huvudsakligen avgetts från högenergi elektroner ("relativistiska") som snurrar i ett storskaligt magnetfält (en så kallad synkrotronemission).

Det antas att dessa elektroner kontinuerligt accelereras och slungas ut av den snabbt roterande neutronstjärnan i centrum av nebulosan, som är en kvarleva från den exploderande stjärnans kärna. Dessa pulsar har identifierats som de nedre/högra av de två stjärnorna nära det geometriska centrumet av nebulan, omedelbart till vänster om den lilla bågliknande delen. 
 

Krabbnebulosan i Oxen. Källa: ESO.

Sombrerogalaxen ligger i stjärnbilden Jungfrun (Virgin), på ett avstånd av ca 50 miljoner ljusår.

Skärpan i denna färgbild motsvarar cirka 0,7 arcsec, vilket innebär en upplösning på omkring 170 ljusår, vid detta avstånd.

Denna galax är känd för sin dominerande kärnkraftsbula, bestående främst av mogna stjärnor, och sin närliggande disk, som består av stjärnor, gas och intrikat strukturerat damm.

Komplexiteten av detta damm och den höga upplösningen i denna bild, är tydligast direkt framför den ljusa kärnan, men kan också ses i de mörkt absorberande, längsgående fälten, runt hela disken. En betydande del av disken är även synlig på den bortre sidan av källan, trots sin massiva bula. 
 

Fina Nyanser av en Sombrero. Källa: ESO | P. Barthel. Acknowledgments: Mark Neeser (Kapteyn Institute, Groningen) and Richard Hook (ST/ECF, Garching, Germany).

Den här bilden, som visar upp Helixnebulosan (NGC 7293), skapades utifrån flera bilder tagna med olika färgfilter med kameran WFI (Wide Field Imager) på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid La Silla-observatoriet i Chile.

Det blågröna ljuset i mitten av nebulosan beror på syreatomer som lyser tack vare het gas och den intensiva strålningen i ultraviolett ljus från stjärnan i mitten, vars temperatur är så högt som 120 000 grader Celsius. Längre ut från stjärnan och bortom ringen av gasknutor lyser gasen i rött, tack vare grundämnena väte och kväve. Tittar man noga i mitten av nebulosan ser man inte bara dess gasknutor utan även många avlägsna galaxer som ligger långt bakom den tunna lysande gasen.

Bilden har skapats av exponeringar genom blåa, gröna och röda filter med totala exponeringstider på 12 minuter, 9 minuter respektive 7 minuter. 
 

Helixnebulosan. Källa: ESO.

Centaurus A är vår närmaste gigantisk galax, på ett avstånd av ca 13 miljoner ljusår i den sydliga konstellationen av Centaurus. Det är en elliptisk galax, som går samman med en annan spiralgalax, vilket resulterar i områden med en intensiv stjärnbildning och gör den till en av de mest spektakulära objekten på himlen. Centaurus A är värd åt en mycket aktiv och ljusstark central region, orsakad av förekomsten av ett supermassivt svart hål, och är källa till stark radio- och röntgenstrålning.

På bilden ser vi dammringen som omger jättegalaxen, och de snabbrörliga radiostrålarna som kastas ut från galaxen centrum, som en signatur för det supermassiva svarta hålet i hjärtat av Centaurus A. I submillimeters ljus ser vi inte bara värmeglöd  från den centrala dammskivan, utan även utsläppen från den centrala radiokällan och - för första gången i submillimeter - de inre radioloberna norr och söder om skivan.

Mätningar av denna emission, som uppstår när snabbrörliga elektroner snurrar runt linjerna av magnetfält, vilket avslöjar att materialet i strålen färdas i ungefär halva ljusets hastighet. I röntgenstrålningen ser vi strålar som kommer ut från centrum av Centaurus A i den nedre högra delen av galaxen, glöden där den expanderande loben kolliderar med den omgivande gasen, ger en tryckvåg. 
 

Centaurus A galaxen. Källa: ESO | WFI (Optical); MPIfR | ESO | APEX | A.Weiss et al. (Submillimetre); NASA | CXC | CfA | R.Kraft et al. (X-ray).

Den berömda Hästhuvudnebulosan ligger bland de moln av gas och stoft som utgör molekylmoln-komplexet i Orion. Nebulosan, vars officiella namn är Barnard 33, är en utbuktning i den södra delen av ett moln av stoft och damm som kallas Lynds 1630, i utkanten av IC 434, en så kallad H II-område. Avståndet till nebulosan är omkring 1400 ljusår (430 parsek). 

Denna färgbild av Hästhuvudnebulosan och dess omedelbara omgivning är gjord utifrån tre exponeringar av synligt ljus som tagits med instrumentet FORS2 på teleskopet Kueyen vid Paranalobservatoriet. Det 8,2-metersteleskopet är ett av de tre enhetsteleskop som utgör VLT (Very Large Telescope).

Bilderna togs den 1 februari 2000 genom tre filter: B (600 sekunders exponering vid våglängd 429 nm och bandbredd 88 nm, visas här som blått), V (300 sek, 554 nm, grönt) och R (120 sek, 655 nm, rött). Ursprunglig pixelstorlek var 0,2 bågsekund. Bilden visar hela fältet i samtliga tre färger och täcker ett område på 6,5 × 6,7 bågminuter. Seeingen var cirka 0,75 bågsekund då bilderna togs. 
 

Hästhuvudnebulosan. Källa: ESO.

Tarantelnebulosan har fått sitt namn från sitt spindelliknande utseende, och är en jättelik stjärnfabrik. Det kan ses långt ner på den södra himlen, på ett avstånd av ca 170.000 ljusår, i den sydliga konstellationen Dorado (Svärdfisken eller Guldfiken). Den är en del av en av Vintergatans granngalaxer, det stora Magellanska molnet.

Tarantelnebulan tros innehålla mer än en halv miljon gånger vikten av solen i gas och denna stora, flammande labyrint är värd till några av de mest kända stjärnorna. Den har gigantiska proportioner i den himmelska nebulosan - den mäter nästan 1.000 ljusår. Om det var i vår egen galax, på ett avstånd av en annan av stjärnornas barnkammare, Orionnebulosan (1500 ljusår bort), skulle Tarantelnebulosan täcka en fjärdedel av himlen och även synas i dagsljus. 

Tarantelnebulosan och dess omgivning visas upp i denna bild, som täcker en kvadratgrad på himlen. Nebulosans spindelliknande form pryder den övre delen av bildens mitt. En bit ner till höger ligger den berömda supernovan SN 1987A, inlindad i ett väv av gasfilament. Ett antal andra rödaktiga nebulosor syns också, samt en hop av unga stjärnor med beteckningen NGC 2100.

Bilden är skapad utifrån observationer som utfördes av Joao Alves (Calar Alto, Spanien), Benoit Vandame och Yuri Beletsky (ESO) med kameran WFI vid La Silla-observatoriets 2,2-meters-teleskop. Här ingår en 2×2 mosaikbild tagen genom B- och V-filter, samt i smalbandsfilter för H-alfa och [O III]. Bilderna har behandlats först med mjukvarupaktet ESO/MVM av ESO:s grupp för avancerade dataprodukter, ADP. 
 

Tarantelnebulosan. Källa: ESO | R. fosbury (ST-ECF).

Orionnebulosan är en stor stjärnbarnkammare som ligger ungefär 1350 ljusår från jorden. Även om nebulosan är spektakulära när den ses genom ett vanligt teleskop, så är det endast en liten del av detta moln av gas där stjärnor bildas.

Det mesta som händer, sker djupt inbäddat i dammoln och för att astronomerna ska kunna se vad som verkligen händer behöver de använda teleskop med detektorer som är känsliga för längre våglängder av strålning, som kan tränga igenom dammet. I området ovanför mitten av bildens centrum, kan vi se röda objekt som är helt osynliga utom i infrarött ljus. Många av dessa objekt är mycket unga stjärnor som fortfarande växer och syns genom de dammiga molnen, som de bildar. Dessa unga stjärnor kastar ut strömmar av gas med en ungefärlig hastigheter av 700 000 km/h.

Denna vidvinkelbild på Orionnebulosan (Messier 42), som ligger ungefär 1350 ljusår från jorden, togs med kartläggningsteleskopet VISTA vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile. Det nya teleskopets enastående förmåga att ta vidvinkelbilder gör att hela nebulosan kan avbildas på en och samma gång. Teleskopet ser också infrarött ljus och kan därför blicka långt in i områden där stoft och damm annars skymmer sikten, där unga stjärnor uppvisar märkligt beteende. Den här bilden skapades av exponeringar genom tre filter (Z, J och Ks) som bara släpper igenom kortvågigt infrarött ljus. Exponeringstiden var tio minuter per filter. Bilden täcker ett område på himlen på cirka en grad gånger 1,5 grad. 
 

VISTA ser Orionnebulosan i infrarött ljus. Källa: ESO | J. Emerson | VISTA.

NGC 2264 ligger ungefär 2600 ljusår från jorden i den dunkla stjärnbilden Enhörningen (The Unicorn), inte långt från den mer välbekanta stjärnbilden Orion (Hunter). Bilden visar ett område i rymden omkring 30 ljusår. Den bländande stjärnan i toppen är ännu tillräckligt ljust för att ses med blotta ögat. Det är en massiv flera stjärnsystem som bara dök upp ur stoftet och gas ett par miljoner år sedan.

Längst ner på ramen, är den mörka triangulära funktionen suggestivt KotteNebula, en region av molekylär gas översvämmades av det hårda ljuset av de ljusaste klustermedlemmarna. Regionen till höger om den ljusaste stjärnan har en nyfiken, päls-liknande konsistens som har lett till att namnet Fox Fur Nebula.

En stor del av bilden ser rött eftersom de enorma gasmoln glöder under intensiva ultravioletta ljuset som kommer från de energiska heta unga stjärnor. Stjärnorna själva verkar blått eftersom de är varmare, yngre och mer massiv än vår egen Sun. En del av detta blåa ljus sprids av damm, som kan ses som förekommer i den övre delen av bilden. Denna spännande region är en idealisk laboratorium för att studera hur stjärnor bildas. Hela området som visas här är bara en liten del av ett stort moln av molekylär gas som är i processen att forma nästa generation av stjärnor. Förutom fest objekt i den här bilden finns det många intressanta föremål gömda bakom murk av nebulosity. I området mellan spetsen på KotteNebula och den starkast lysande stjärnan på toppen av bilden finns det flera stellar förlossnings grunder där unga stjärnor som bildar. Det finns även bevis för de intensiva stjärnvindar från dessa ungdomliga embryon sprängning ut från de dolda stjärnor i vardande. 
 

NGC 2264 och julgransklustret. Källa: ESO.